Det finns saker son jag tydligen inte kan lära mig själv. jag kan inte behandla människor som jag eg. borde behansla dem. jag har haft problem med att acceptera mig själv i många år och saker som hänt har inte gjort det bättre. men nu många år efter när allt de inte betyder någontin mer, varför kan jag bara inte ändra på mig själv? samma saker kommer upp igen och igen och igen och det är ju jag själv som blir straffad av det, ingen annan, det är ju jag själv som trycker ner mig hela tiden, med min oroan om alla som inte är bra med mitt eviga jävla tjat om ingenting och som dessutom inte leder någonstans... varför kan jag bara inte lägga av? det är som attt jag tycker om att se ner på mig själv. som at tjag tycker att det är rätt att jag ska må dåligt. följderna är alltid de samma, och jag vet att alla tröttnar. jag vet inte vad jag ska göra åt de mer, det känns som att det inte finns någonting.

Jag brukar ofta tänka att jag inte är den där förhållande typen men varför gör jag som jag gör då? varför?
Jag är rädd för att vara ensam, jag är rädd för att det som ajg känner kommer att rinna ut i sanden, det känns som att jag inte bryr mig om någonting längre.

Jag orkar inte med med volleyn mer för det är bara en massa tjat, det drar ner på stämningen och jag har helt tappat suget, visst är träningarna helt okej, men när jag bara tänkar på det så blir ja bara ledsen och trött på det. Jag har ingenting att se fram emot längre.

Jag vill bara komma bort härifrån.